Dagens artikel om FRA
Har skrivits på Fokus. Mycket läsvärt om hur lagen drevs igenom efter maktspel på departementen och i riksdagen. Spännande som en kriminalroman! Vad är det för en gangsterregering vi har egentligen…
En oskuld till demonstrant
I dag har jag gjort något för första gången, åtminstone i vuxen ålder och efter personligt övervägande och beslut. Jag har demonstrerat. Jag hörsammade mina piratpolitiska partiledare och infann mig vid Mynttorget klockan 10.30 och lyssnade, visade närvaro och skanderade till och med i begränsad omfattning. Jag har lite svårt för det sistnämnda nämligen, det känns lite för kollektivistiskt och närmast religiöst för min smak men, vem kan låta bli när Christian Engström passionerat uppmanar till Riv upp, gör om, gör rätt! 
I ärlighetens namn var jag inte alls lika lojal som de andra, och lämnade redan efter Mynttorget eftersom jag hade arbete jag behövde uträtta. Men det är bättre att göra lite än inget alls. Och däri har vi ett problem: Den folkliga uppslutningen har uteblivit. Det var ett knappt tusental i Stockholm. Det rör våra mest grundläggande demokratiska rättigheter. Jag pratade med en nära släkting om detta i telefon tidigare, och han resonerade som så att även om han visst kunde sympatisera med mig i princip, såg han inte hur det angick honom direkt. Han använder internet kanske 5 minuter i veckan för att betala räkningar och pratade inte i telefon något särskilt mycket om något särskilt viktigt. Han menade alltså på att han hade ”rent mjöl i påsen” så om någon skulle vilja spana på det så brydde han sig inte särskilt.
I min åsikt är det en fullkomligt rationell men principiellt förkastlig ståndpunkt. Och det förklarar kanske mycket av det vi ser: Det är ett problem som berör främst de som lever aktivt på internet. Dvs ungdomar och politiskt intresserade. De andra bryr sig tyvärr inte mycket mer än principiellt, absolut inget man tar ledigt från jobbet för iallafall. Frågan är helt enkelt för abstrakt ännu, det är svårt att rektrytera ett brett stöd innan ”vanligt” folk farit illa av det rent konkret. Och när en stor del av motståndarna nätt och jämt får ta körkort är det betydligt lättare för politiker att blunda för problemen eller ta till ”ni förstår inte ert eget bästa”-mentaliteten.
Dock tror jag att den massmediala uppmärksamhet som FRA frågan har fört med sig mycket väl kan leda till att lagen rivs upp iallafall, och det är ju väl. Men kommer samhället att orka igenom nästa stora stridsfråga, masslagringsdirektivet också? Det är en tuffare nöt att knäcka, ett EU direktiv. Fortsättning följer…
SVT höjer sig i mina ögon
Jag medger, jag var ganska upprörd över SVTs agerande gentemot Peter Sunde häromdagen, men med denna dokumentär har kanalen som sådan återfått lite goodwill i mina ögon. Sen är ju inte detta Janne Josefsson och c:o heller.
Hur som helst, spännande upplysningar om FRAs historiska verksamhet, men i grunden inget som är särskilt chockerande, som att FRA spionerar på grannar. Det räknade jag redan kallt med, vilka gör inte det egentligen? Att FRA potentiellt byter data med diktaturer är dock intressant, men med tanke på USAs tveksamma demokratiska credentials vet jag inte om det hade känns mycket bättre än utbyte med ex. Kina.
Den verkliga sprängfrågan är dock inte dess utrikesverksamhet, som många säkert är överseende med i och med ryssrädslans comeback, utan dess inrikesverksamhet och övervakning av svenskars förehavanden. Synd att inte detta också togs upp at length, mer än att Agrell gjorde en hastig jämförelse med Stasi, för massövervakningen är något som folk verkligen behöver höra om ännu mer. Jag kan inte fatta hur människor som påstår sig vara insatta i frågan kan uppge sig tycka det är okej att svenska staten spionerar och säljer ut information om sina invånare. Naivt och rent ut sagt korkat! Flytta till Nordkorea!
Till minne av den ödesdigra dagen.
Jag satt och läste Anna Trobergs blogg när jag började fundera över hur världen förändrades den 11 september 2001. För nog har väl alla en egen 11/9 historia att berätta. Jag minns till exempel att jag själv fick reda på det först efter 5 på kvällen, på vägen hem från körskolan. Sedan satt jag klistrad framför TVn resten av kvällen, samma videosekvenser om och om igen, varje kanal brottades med att få fram någon typ av ”expert” till att kommentera det som hänt. Och dagen efter i skolan, TV apparaterna var på i varje klassrum, diskussioner rörande om vi stod på gränsen till tredje världskriget. Helt enkelt en allmän olustkänsla som inte gick över. Det kändes som något stort skulle hända.
Jag skulle inte kalla mig någon större konspirationsteoretiker, men om det är något jag kan säga om 11/9 såhär i efterhand så är det att det spelade vissa intressen rakt i händerna. Rädsla är det absolut mest effektiva maktmedlet att utöva mot demokratiska stater. Rädsla är paralyserande, det får oss att godta nästan vilka åtgärder som helst för att ”skydda” oss mot det onda. Detta utan att många inser att vi faktiskt urvattnar vår demokrati och banar väg för ett gradvis auktoritärt maktövertagande. Det började med Patriot Act och amerikansk åsiktsregistrering, och den närmast facsistiska retorik som drev av regeringen mot alla politiska motståndare som hade fräckheten att ifrågasätta lämpligheten av regeringens ageranden. Opatriotiskt, hette det.
Under upptakten mot Irakkriget var jag bekymrad över implikationerna för det internationella systemet, en eventuell urvattning av FN-systemet och ökad unilateralism. Det var med andra ord närmast med en suck av lättnad som USAs totala ”quagmire” innebar ett slut på alla omedelbara krigsäventyr och en återgång till diplomati. Men den kanske större faran, den mot vår demokrati och rättsstat, har alltjämt fortgått, slowly but surely. FRA-lagen och den kommande Masslagringslagen är tydliga exempel på att rädslan inte är ett amerikanskt fenomen allena. Skillnaden är att det är svårare att spela på i ett land som Sverige som tacksamt nog besparats från terroristattentat, och därmed har oppositionen varit betydligt ljudligare. Vidare vågar jag nog påstå att det är tryggare att vara dissident i Sverige än vad det är i USA, även om det är otacksamt var man än är.
I bland känns det som att vi ska passa på att njuta idag. Kanske är vi på vår demokratiska topp och att vi nu gradvis kommer att gå mot ett inskränkt samhälle. Till skillnad från 200 år sedan då det var svårt att vara offentlig dissident men lätt att vara det under ytan, har den tekniska utvecklingen sett till att vi nu har alla möjligheter i världen att övervaka allt som folk tycker. Det enda vi inte har lyckats med hittills är att registrera vad folk tänker, i realtid, men det kommer säkert det med. Och jag är säker på att det kommer vara ett alldeles utmärkt vapen ”För att stoppa terroristerna i tid!”
Sverige är på väg åt helvete
Satt och läste Peter Sundes blogg om hans upplevelse med SVT debatt, och det enda jag kan göra är att slå ut med händerna och säga ‘vart fan är vi på väg egentligen?’ Personligen är jag så jävla trött på hela Arbogahistorian för det spelar ingen förbannad roll hur många gånger man påpekat att TPB faktiskt inte äger internet och att det inte var de som magiskt producerade obduktionsbilderna, eller för den delen blåste upp att bilderna fanns med i förundersökningen. Det är gammelmedia, TV, Radio och Tidningar som är som förbannade gamar över en tacksam syndabock för allt som är jävligt på internet. Nej, det behövs fanimig en folkbildningskampanj och däri försöker jag också dra mitt strå till stacken genom att informera (för det faktiskt inte argumentation att påtala vad som faktiskt är sant) mina nära och kära om vad som egentligen händer. Och det behöver alla vettiga människor göra, och vara glada att ni slipper vara de ansvariga hos TPB vars röst media skiter i. Och tänk vad RIAA, MPAA, antipiratbyrån och alla de andra patentfascisterna sitter och njuter nu av att se TPB ätas upp i en ovidkommande känsloexplosion. För att besegra dem i frågan om upphovsrätt går ju som bekant inte.
Nej usch och fy fan vad man blir äcklad och upprörd av detta. Stå på er TPB!
PS. Jag vill be om ursäkt för alla förutfattade meningar jag haft om TPB, jag erkänner att jag själv blev förbannad på TPB när jag läste historian på SvD innan jag fördjupade mig närmare i sakfrågan hos andra källor. Detta misstag har lärt mig en gång för alla att inte ta vad gammelmedia skriver at face value. Ursäkta! DS.
Nordkorea efter den store och den käre
Ett antal tidningar, från SvD till IHT, har noterat att den käre ledaren uteblivit från det förväntat bombastiska 60års firandet som istället blev en förhållandevis tam föreställning… för att vara Nordkorea vill säga. Ett antal analytiker menar nu att det måste betyda att Kim Jong-il är allvarligt sjuk.
Även om man rent spontant kan tänka att världen blir bättre med en diktator mindre, innebär det ändå en viss oro med tanke på att Nordkorea sitter på en stående armé (föråldrad men iallafall) på över 1 miljon man, 2/3 av vilka lurar utmed DMZ mot Sydkorea, och vidare potentiellt även en experimentell kärnladdning. Att regeringen vidare har förbjudit samtalsämnet ”succession” i Nordkorea under hot om stränga staff (har de några andra?) ökar risken för ett betydande maktvakuum om Kim Jong-il skulle dö plötsligt, och sådana leder sällan till något gott: Inre maktkamp > krigsherrar > inbördeskrig > spridning > flyktingsströmmar > allmän förstörelse och misär > game over. Tanken att Nordkorea spontant skulle bli en blomstrande demokrati efter Kim Jong-il är givetvis befängd, det finns ingen demokratisk kultur att bygga på, och vidare har den Kinesiska regeringen ett intresse av att se till att Nordkorearegeringen förblir Kinavänlig. Det jag ser som det mest sannolika ”positiva” scenariot är att Kina i det dolda för fram en vänligt sinnad kandidat till ledarposten, för att därefter öppna landet gradvis med Kina-style reformer och en långsiktig… lååångsiktig plan för Koreansk återförening; förutsatt att Korea är tillräckligt Kinavänligt och USA-oberoende vid det laget vill säga… Jag tror de kinesiska hjulen snurrar i skrivande stund faktiskt, ska bli intressant att se hur detta artar sig.
Introduktion
Att börja skriva blogg om sina åsikter och tankar i diverse politiska ämnen är inte vidare nyskapande, eller hur? Likväl sitter jag här, redo att bli en del av bloggosfären. Med lite tur kanske jag till och med får en läsare eller två, vi får väl se.
Jag tänkte hur som helst börja med att presentera mig själv, något. Jag är 24 år gammal, jag är relativt nyinflyttad i Eskilstuna och jag pendlar till arbete i Stockholm. Jag är Statsvetare, min fil.mag är helt klar till jul, och till vardags arbetar jag som forskarpraktikant på ett svenskt institut för forskning kring internationell politik. Mitt specialområde är Japan-Kina-Nordkorea, men mitt intresse kring säkerhetspolitik är i stort sett världsomspännande.
Mitt politiska intresse är gammalt. Dock är det precis nyligen som jag slutligen valde att engagera mig i ett politiskt parti, och det parti jag valt att ge en chans är Piratpartiet. Jag har aldrig uppfattat mig som intresserad av inrikespolitik *egentligen*, men i mitt ”yrke” kan man inte undgå att oroas av den generellt odemokratiska utveckling som pågår i världen, ofta under förevändningen att det sker i ”kriget” mot terrorismen och är för vår egen säkerhet. FRA lagen var sista droppen för min del, och säkert för många andra också. Vidare har informationsrevolutionen förändrat våra sociala relationer och vår tillgång till kunskap och information permanent. Och jag menar att vi måste ha lagar, inhemska och internationella, som är anpassade till världen som den ser ut och inte efter hur de hegemoniska ekonomiska intressegrupperna vill att den ska se ut för att vara maximalt lönsam.
En kort introduktion ja, mer om mig lär visa sig efter hand.
På återseende!
/ M
