Midnattsvarg

Jag satt och läste Anna Trobergs blogg när jag började fundera över hur världen förändrades den 11 september 2001. För nog har väl alla en egen 11/9 historia att berätta. Jag minns till exempel att jag själv fick reda på det först efter 5 på kvällen, på vägen hem från körskolan. Sedan satt jag klistrad framför TVn resten av kvällen, samma videosekvenser om och om igen, varje kanal brottades med att få fram någon typ av ”expert” till att kommentera det som hänt. Och dagen efter i skolan, TV apparaterna var på i varje klassrum, diskussioner rörande om vi stod på gränsen till tredje världskriget. Helt enkelt en allmän olustkänsla som inte gick över. Det kändes som något stort skulle hända.

Jag skulle inte kalla mig någon större konspirationsteoretiker, men om det är något jag kan säga om 11/9 såhär i efterhand så är det att det spelade vissa intressen rakt i händerna. Rädsla är det absolut mest effektiva maktmedlet att utöva mot demokratiska stater. Rädsla är paralyserande, det får oss att godta nästan vilka åtgärder som helst för att ”skydda” oss mot det onda. Detta utan att många inser att vi faktiskt urvattnar vår demokrati och banar väg för ett gradvis auktoritärt maktövertagande. Det började med Patriot Act och amerikansk åsiktsregistrering, och den närmast facsistiska retorik som drev av regeringen mot alla politiska motståndare som hade fräckheten att ifrågasätta lämpligheten av regeringens ageranden. Opatriotiskt, hette det.

Under upptakten mot Irakkriget var jag bekymrad över implikationerna för det internationella systemet, en eventuell urvattning av FN-systemet och ökad unilateralism. Det var med andra ord närmast med en suck av lättnad som USAs totala ”quagmire” innebar ett slut på alla omedelbara krigsäventyr och en återgång till diplomati. Men den kanske större faran, den mot vår demokrati och rättsstat, har alltjämt fortgått, slowly but surely. FRA-lagen och den kommande Masslagringslagen är tydliga exempel på att rädslan inte är ett amerikanskt fenomen allena. Skillnaden är att det är svårare att spela på i ett land som Sverige som tacksamt nog besparats från terroristattentat, och därmed har oppositionen varit betydligt ljudligare. Vidare vågar jag nog påstå att det är tryggare att vara dissident i Sverige än vad det är i USA, även om det är otacksamt var man än är.

I bland känns det som att vi ska passa på att njuta idag. Kanske är vi på vår demokratiska topp och att vi nu gradvis kommer att gå mot ett inskränkt samhälle. Till skillnad från 200 år sedan då det var svårt att vara offentlig dissident men lätt att vara det under ytan, har den tekniska utvecklingen sett till att vi nu har alla möjligheter i världen att övervaka allt som folk tycker. Det enda vi inte har lyckats med hittills är att registrera vad folk tänker, i realtid, men det kommer säkert det med. Och jag är säker på att det kommer vara ett alldeles utmärkt vapen ”För att stoppa terroristerna i tid!”