Vem bryr sig om Facebook egentligen?
Jag berörde som hastigast i min förra post att det inte spelar någon roll för politikerna hur många facebook-protestgrupper vi bildar, när regeringen har bestämt sig är det skrivet i sten. Gruppen Stoppa IPRED hade exempelvis runt 80 000 medlemmar strax innan IPRED klubbades igenom, och vem vet hur många Stoppa FRA-grupperna hade. Den senare hade hur som helst många och förstärktes dessutom med demonstrationer.
Jag går inte med i några Facebook-grupper för att göra nytta, för det tror jag inte det gör, alls. I stället använder jag Facebook som ett socialt statement; De grupper jag går med i beskriver vem jag är som person och vad jag tror på. Likaså använder jag mig regelmässigt av statusuppdateringar för att sprida ”piratpropaganda”. Trist nog har jag inga pirater på min vänlista så responsen jag får är minst sagt begränsad. Hur som helst, när jag tittar på andra människors profiler tycker jag det är spännande att titta på deras grupper, just för att förstå sig på personen bättre – många fyller nämligen inte i rutor såsom religion och politisk uppfattning. Det finns en stor grupp människor som enbart är med i grupper med lokalanknytning, studentgrupper, utelivsgrupper och kanske något token ”good cause” som stoppa gatuvåldet. Dessa människor är vanligen politiskt ointresserade och lever sitt liv tämligen jordnära. Människor som är med i stor mängd av ”good causes” är ofta politiskt intresserade, gärna Amnesty-medlemmar och alltid idealister. Människor som är med i politiska partier är vanligen med i flera grupper på samma tema, och gärna någon grupp i en specifik sakfråga som partiet står för. Jag själv är med i ett flertal grupper med piratämnen, såsom IPRED, FRA, ACTA och datalagringsdirektivet, ett flertal EU-kritiska grupper och några få ”good causes”, en med särskilt smal inriktning. Och så klart ett par grupper som markerar mitt skånska arv. Jag påstår verkligen inte att min observation är vetenskaplig på något vis, utan bara pekar på spontana samband jag tycker mig se: Man kan få en god uppfattning om vad en människa tycker och sysslar med bara genom att observera grupptillhörighet! Jag är mycket nyfiken på om någon annan har erfarenheter från Facebook som stödjer eller går emot min lilla tes. Berätta!
Slutligen kan jag inte låta bli att kommentera hur projO har grävt fram att Gustav Reinfeld har gått med i en Facebook-grupp till stöd för TPB. Jag tycker personligen inte att man ska använda sig av barnen som slagträ, men han är givetvis fri att bilda sig sina egna uppfattningar. Och att folk skulle skriva om det måste ju Gustav själv ha insett; Facebook-grupper ÄR trots allt ett socialt statement. Det jag inte kan låta bli att föreställa mig och skratta åt är tanken på att Fredrik Reinfeld stormar in på sonens rum och utbrister ”Ska skottet komma inifrån?”
Pingat på Intressant.
På andra sidan IPRED.
Så då var IPRED-lagen klubbad till sist, precis som med FRA-lagen spelar det ingen roll hur stora facebook-grupper vi skapar eller hur mycket rationella argument vi för fram: När styrelsen har bestämt sig blir det så. Lustigt nog röstade inte (S) för trots allt, även om det var för att de inte höll med om motiveringen till lagen; lagen som sådan var ju tydligen ok. Jag har kommit på mig själv med att skämmas en hel del på sistone, jag röstade nämligen moderat i förra valet av någon anledning. Jag hade någon illusion om att det var ett ganska liberalt parti, men där hade jag uppenbarligen fel. Jag försöker iallafall att intala mig själv att min röst enbart var knuten till Karl Sigfrid som faktiskt är en nätliberal med vettiga åsikter. Undrar om det går att locka över honom till Piratpartiet?
Det fina i kråksången är iallafall att Piratpartiets medlemstal ökar stadigt varje dag, i denna takt är vi större än Vänsterpartiet i morgon och Ung Pirat är redan Sveriges näst största ungdomsförbund. Vad detta säger mig är att tiden är på vår sida, förr eller senare kommer våra lagar att anpassas efter den tekniska verkligheten och upphovsrättslobbyn kommer förhoppningsvis slänga sina pengar på vettigare saker.
Pirate Bay rättegången rullar också på, jag följer alla duktiga livebloggare med stort intresse och är nästan förvånad att rätten inte har ogillat åtalet alla redan: De har ett mycket svagt case att bygga på och inte nog med det: De för ett dåligt case på ett klantigt och okunnigt vis. Åklagarsidan blir gång på gång överkörda i det tekniska och precis som Anna Troberg påpekar är det ytterst underhållande att se hur deltagarkulturens brist på centralstyrning är svår att ta in. Någon måste ju vara THE MASTERMIND! Det där med att TPB-killarna skulle ha blivit mångmiljonärer på kuppen har inte heller gått så bra; Själva syftet med att blanda in Carl Lundström i smeten måste ju ha varit guilt-by-association vad gäller pengar (och kanske lite av hans rasist-stämpel också).
Sammantaget måste jag dock säga att TPB-rättegången har varit positiv både för TPB själva och för piratrörelsen som sådan: Från att ha slängt lögner till höger och vänster tycker jag faktiskt att gammelmedia har förhållit sig ganska korrekta till TPB sedan rättegången startade, personerna bakom har presenterats som verkliga, normala (om än nördiga) individer med andra intressen och perspektiv än åklagarsidan. Jag vill minnas att det var helt andra tongångar i somras när det var sådant rabalder kring Arboga-mordsbilderna. Förhoppningsvis kommer allt detta leda till än mer folkligt stöd för en reform av upphovsrätten och att Piratpartiet väljs in i EU-parlamentet efter sommarens val. Jag håller alla tre tummar för att Christian Engström får åka till Bryssel, mannen är en klippa. Jag har all respekt för Rick Falkvinge, men medan Rick är en eldig härförare på toppen av barrikaden, har Christian något Alf Svensson-aktigt respektingivande över sig som ger dignitet till ett parti som annars lätt avfärdas som oseriöst på grund av namnet. Jag tror på våra partiledare, starkt, och jag hoppas jag får tillfälle att hälsa på dem båda vid något tillfälle (irl, eller afk som man säger). Ett sista kudos till vår store sektledare och propagandaminister Oscar Swartz för dennes alltid välformulerade analyser och reportage på nyheter24.se och annorstädes.
För övrigt skiter jag ett stort stycke i monarkitramset.
Tankar om upphovsrätt.
I debatten kring upphovsrätt talas det i min åsikt allt för ofta om att man antingen är för eller emot upphovsrätten. Jag tycker att detta synsätt är missvisande då jag tror att nästan alla är överens om en grundläggande sak: Det är fel att påstå att man skapat något som någon annan har skapat. Då talar jag inte om omtolkningar eller nyversioner utan nu talar jag om en exakt kopia. Jag är anhängade av upphovsrätten i det att man bör ha ”rätt att stå som upphovsman”. Men faktiskt inte mycket mer än så.
Om någon rakt av kopierar detta inlägg och denne någon påstår att han/hon har skrivit detta, då blir jag visserligen högst förvånad men ändå lite putt. Om någon rakt av kopierar detta inlägg och säger att ”nån kille på internet” har skrivit det är det okej; Någon kanske då efterforskar texten och hittar hit till slut. Om någon tar mitt inlägg och på ett elegant eller icke-elegant vis utvecklar resonemanget är det fantastiskt. Men, man bör då markera att någon annan skrivit originalversionen, men det är inte nödvändigt att skriva vem det är, bara att det finns någon annan bakom. Ärlighet! Om nytolkningen eller vidareutvecklingen till väsentlig del skiljer sig från syftet med originalet bör man även precisera vad som utgör vems bidrag (och kanske hellre citera om möjligt). Om någon exempelvis skulle (på något sätt) förvandla mitt inlägg till ett anti-semitiskt brandtal och sedan sätta mitt namn som medförfattare hade jag blivit lite sur. Upphovsrätt för mig är alltså ”allt är rätt som inte är fel”.
För att använda Oscar Swartzs exempel om trubaduren på Sergels Torg som blev rippad av musikanten i Berlin tycker jag precis som honom att trubaduren inte kan kräva ersättning; Däremot tycker jag han kan kräva av musikern i Berlin att denne inte påstår att det är en helt egen komposition. Och givetvis blir det ett betydligt trevligare samhälle för alla kreativa om det sätts i system att så långt det är möjligt ge varandra credit för det de skapat. Kanske har jag en romantisk syn på det där med skapande, men jag anser att kultur måste vara något gott oavsett om pengar byter ägare eller ej. En ”sann kreatör” vill ha uppmärksamheten, tjäna socialt kapital och få sola sig i härligheten. För en duktig kreatör är det inte så svårt att omvandla socialt kapital till pengar, Timbuktu verkar överleva iallafall.
Ja till datalagringen från EG domstolen
Enligt en artikel i SvD har EG-domstolen nu slagit fast att samtliga EU-länder nu måste genomföra det vidriga datalagringsdirektivet, då de avslog Irlands invändning att beslutet i ministerrådet togs på felaktiga grunder. Beslutet fattades som ett beslut kring den inre marknaden, och därmed krävs enbart kvalificerad majoritet, och inte som ett polisiärt-juridiskt beslut som hade krävt enhällighet vilket Irland hävdade hade varit det korrekta förfarandet.
Ja vad säger man. Vi kan ju glömma att regeringen har kulor att säga nej till EU, utan all eventuell debatt som kommer följa kring propositionen kommer avfärdas med nationell ansvarsbefrielse: ”Vi kan inte göra något, sorry. Vi hade gärna velat, men EU bestämmer.”
Jag har för länge sedan gett upp hoppet om EU, jag vill och hoppas att Sverige går ur EU. Vi har ingen möjlighet att styra över hur unionen utvecklas, då det finns starka intressen som strävar mot federalisering och ökad övervakning. EU-kommissionen själv är federaliseringens motor och ligger i säng både med starka privata intressen (ex. upphovsrättslobbyn) och starka nationella intressen.
Jag har därmed svängt ett helt varv i min EU-uppfattning. Först var jag emot, sedan var jag för EU under förutsättning att vi strävade mot ett mer konfederalt, mellan-statligt samarbete, och nu när jag insett att det inte går är jag emot igen. Nordiska Unionen dock, det är en intressant tanke… Hur som helst, det är en meningslös fantasi att tro att vi kommer gå ur EU, därför får man istället sträva efter att göra det bästa av situationen. Och det är att rösta på Piratpartiet, både i EU-parlamentsvalet i sommar och i Riksdagsvalet nästa år.
Nationaldemokrat överfallen av fascister
I en artikel i DN beskrivs hur en känd nationaldemokrat på söndagen blev överfallen av ett stort gäng av vad han påstår är AFA-anhängare. Hur det förhåller sig med den saken är för närvarande osäkert eftersom ingen är gripen, men sannolikt var överfallet politiskt motiverat: Hur vanligt är det att vanligt folk blir överfallna mitt på ljusa dagen av ett stort gäng?
Händelsen är således mycket allvarlig, det är ett angrepp på hela den svenska demokratin. AFA och liknande fascistorganisationer har länge haft mitt oreserverade förakt eftersom de inte själva förstår eller respekterar de grundpelare som den svenska demokratin vilar på, nämligen åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Demokrati handlar om tolerans, även mot de åsikter man inte tycker om och till och med mot åsikter som uttryckligen vill avveckla demokratiska rättigheter. Ingen tvingar dig att hålla med, tvärtom har man all rätt i världen att argumentera emot. Rätten att demonstrera är central för yttrandefriheten då det är ett viktigt medel för demokratisk opinionsbildning. Att störa eller angripa deltarna i en demonstration är därmed ett angrepp på demokratin och oacceptabelt.
Likaså upprörs jag av nyheten att en pro-israelisk demonstration i Malmö möttes av burop, högljudda skanderanden och en avfyrad nyårsraket. Som Birgitta Ohlsson blev varse kan man idagens mobbdemokrati inte ens ha åsikten att Israel har rätt att existera utan att störas av motdemonstranter.
Det märks tydligt att vi har en kris i dagens skola. Helt uppenbarligen skolas inte våra ungdomar i grundläggande demokratisk teori längre och tack vare detta har vi nu påbörjat resan mot en avdemokratisering av Sverige: I fortsättningen tillåts enbart majoritetsåsikter. Problematiseras inte dessa uppföranden alls på samhällslektionerna? Jag är mållös.
Jag tänkte avslutningsvis dela med mig av min egen strategi mot demonstrationer vars syften jag inte tycker om: Jag förärar dem inte min närvaro. Jag ignorerar dem fullständigt. Tänk vad underbart om nynazisterna vid en av deras manifestationer hade mötts av total tystnad, ingen som tittade på dem eller ens uppmärksammade att de var där. (Ungefär som ett vänsterpartistiskt torgmöte…) Att markera för dem vilken ensam, isolerad grupp de verkligen är. Men nej, istället ger vi dem maximalt med uppmärksamhet, på torgen och i massmedia. Och spelar dem rakt i händerna. Är det så vi vill ha det?
Skolmassakern på St. Eskil
Det är väl ingen som undgått uppmärksamheten kring gårdagens hot om en skolmassaker på gymnasieskolan St. Eskil i min nuvarande residensstad Eskilstuna. Emedan ett massivt säkerhetspådrag sattes i gång; alla tänkbara myndigheter sattes i beredskap och skolungdomarna barrikerades i klassrummen, visade det sig såsmåningom att den påstådda förövaren var en 21årig fjant hemma i pojkrummet i Strängnäs. Hotet, som ser ut att ha postats på 4chan eller liknande forum, var ett skämt. Som det skulle visa sig uppskattades inte skämtet något vidare, iallafall inte av myndigheter, skolpersonalen, skoleleverna eller deras föräldrar, och skojaren riskerar nu upp till 4 års fängelse för grovt olaga hot och ett saftigt skadestånd.
Själv är jag lite delad över vad som är ett lämpligt staff. Å ena sidan tycker jag det är extremt viktigt att statuera ett exempel, att denna typ av ”skämt” inte är acceptabla och att samhället alltid tar dessa hot på allvar, vilket vi bör: Bättre en utryckning för mycket än för litet. Inte heller tycker jag att en 21-åringens idioti bör betraktas som ett ”pojksträck”, mannen är för fan över tjugo och har varit formellt vuxen i 3 år. Jag håller honom fullständigt ansvarig för sina handlingar. Å andra sidan tycker jag inte det är proportionerligt att döma mannen till fängelse, då han aldrig på riktigt utgjorde ett hot utan bara är en förbannad idiot. I princip är jag motståndare till all inlåsning av människor som inte är farliga, istället hade jag uppskattat ett mycket saftigt paket av samhällstjänst för denne man: Det finns mycket skräp och klotter och liknande som behöver fixas till. Att låta honom arbeta av den skuld han ådragit sig vinner alla på, samhället, skattebetalarna och förövaren själv.
