Midnattsvarg

I fredags visades det sista avsnittet av sci-fi serien Battlestar Galactica. Jag vill först av allt uppmana alla som inte vill få slutet avslöjat för er att sluta läsa direkt. Hur som helst, ända sedan jag sprang på serien för första gången (sena fredagskvällar i Kanal 5 om jag minns rätt) har jag varit fascinerad; Förutom en häftig actionhistoria innehåller den många inslag av politik, etik och moral, filosofi och tragiska mänskliga öden. Det kanske mest fascinerande med serien är att den speglar många av del problem vi brottas med i verkligheten. Vi pratar rasism och meningslösa krig, vi pratar depressioner och hopplöshet, vi pratar om demokratins brister, vi pratar mänskliga egenskaper som vrede och högmod. Battlestar Galactica skildrar människor såsom vi är; mänskliga. Människor som ibland tänker fel och gör dumma saker. Människor som ibland tänker rätt men gör dumma saker iallafall. Den romantiska myten om en svart/vit värld existerar inte i verkligheten, och inte heller i BSG: Det finns bara gråskalor.

Ett viktigt tema i BSG, framförallt mot slutet, är ”all this has happened before, and all this will happen again”. Detta syftar till mänsklighetens oförmåga att lära av sina misstag och upprepa sina destruktiva misstag om och om igen. Som någon klok människa sa, jag minns inte vem, ”The only thing we’ve learned from history is that we don’t learn from history.” I slutet av BSG fann människorna till slut en ny planet att börja om på, men i stället för att bygga en stad baserad på den högteknologi de besatt i deras rymdskepp, beslutade de sig för att överge all teknologi, sprida sig tunnt över hela planeten och ”start fresh” så att säga: Kasta av sig det gamla bagaget totalt i hopp om att denna gång inte upprepa mänsklighetens destruktiva misstag. Emedan det kan finnas något romantiskt vackert över att se dessa karavaner av människor vandra över natursköna vidder på jakt efter ett bra stycke mark att odla på, är jag på någon nivå djupt upprörd över tanken på att detta skulle vara någon typ av lösning. Mycket riktigt avslutas serien med en ”150.000 years later” där vi befinner oss i dagens New York. Visserligen har vi inte startat något intergalaktiskt krig mot antropomorfiska robotar (ännu), men vi har varit ytterst duktiga på att bete oss barbariskt mot varandra, om och om igen.

Jag är ingen filantrop och jag avskyr alla föreställningar om att människan i grunden skulle vara ”god”. Godhet och Ondska är begrepp som bygger på moraliska (och därmed socialt konstruerade) föreställningar om rätt och fel. Dessa är i sin tur, tror jag, baserade på normer som över tid utarbetats för att de är funktionella i någon mening: De skapar sammanhållning i gruppen och stävjar konflikter och ökar därmed oddsen för de flestas överlevnad. Jag tror människan formas av både arv och miljö, det vill säga att det finns en biologisk och social aspekt som skapar våra personer. Den biologiska grunden menar jag ytterst ligger i rädslan för döden. Vi kommer i många fall att söka undvika död och allvarlig skada med alla tillgängliga medel, och dessa inte alltid väl genomtänkta; Människor är förmögna att göra i stort vad som helst när våra egna liv är hotade. Jag är däremot inte biologisk determinist; Jag tror ytterst att vi styr våra egna öden och att vi socialt kan konstruera beteenden som bättre stävjar våra biologiska, icke-rationella impulser. Tills vi kan bota döden (vilket känns osannolikt) kommer vi alltid att behöva dras med våra biologiska brister, men jag är övertygad om att vi genom medvetet agerande kan minimera dess skadliga effekter.

Hur hänger detta nu samman med slutet på Battlestar Galactica? Jo, att överge teknologin för att börja om från scratch antyder att det är teknologins fel att vi är barbariska. Detta är fel, ”Guns don’t kill people, people kill people”. Teknologin har visserligen givit oss stridsvagnar och kärnvapen, men även välisolerade hus, materiell välfärd och modern sjukvård. När människor börjar dö i 35 årsåldern av fullt botliga sjukdomar som lunginflammation undrar jag hur romantiskt det är med ”urtillståndet” egentligen: Överlevnadsinstinkten i reptilhjärnan tar över igen och barbarin blir ett faktum.

Istället önskar jag att de faktiskt hade byggt sin stad, skapat nya institutioner och lagar baserade på sina erfarenheter: Att lära av sina erfarenheter, inte glömma bort dem och hoppas att man spontant gör bättre val nästa gång man ställs inför problem (utan att ha något på fötterna.) Naivt är ordet. Slutsatsen är väl att jag visst känner mig tämligen besviken på slutet, det var vackra bilder och en idealistisk vision men om det var meningen att man skulle uppfyllas av de romantiska bilderna så fungerade det inte på mig. Jag såg bara problemen som skulle uppstå, och det känns sorgligt. En ruskigt bra serie var det iallafall.